Jag letar efter kyckling och svettas som en gris. Jag vet att det finns en liten grillrestaurang här på någon hörna, men Old Dhaka är en enda röra av gränder, människor och rickshaws. Kläderna klibbar mot kroppen och snoret rinner, damm och avgaser får min allergi att gå på högvarv och jag känner mig nästan omtöcknad. Hjulångaren som ska ta mig söderut mot Khulna lägger ut om bara en timme, men först måste jag köpa mat till några av gatubarnen.
I brist på kyckling blir det nybakat chapati och äggröra från en flottig stekhäll. Jag ber om tolv ägg och att de ska delas upp i sex portioner. I språkförbistringen går det sådär, men det blir iallafall en påse med bröd och steka ägg om vartannat. Genom en ström av varma kroppar skyndar jag tillbaka till färjeterminalen.
Den äldre stadsdelen av Bangladeshs huvudstad befolkas av arbetarklass och neråt, en fallfärdig kakofoni av verkstäder, hål-i-väggen-affärer och gatukök. Jag är den enda västerlänningen och folk stirrar som om de sett en utomjordling. Gatan luktar sopor och urin. Jag undrar varför jag återigen valt att semestra i ett land med usel infrastruktur, där fattigdomen är ett öppet sår och risken för magsjuka uppenbar. Varför ska det vara så stört omöjligt att bara lägga sig på en Kanarieö och koppla av med en öl som en vanlig mänska?!?
Jag springer nästan på en barn som gräver i en ruttnande sophög. Han letar efter plastpåsar, tomflaskor, metallbitar, vadsomhelst som går att återvinna, göra till några kronor och en måltid. På andra sidan gatan släpar kortväxta tonårspojkar cementsäckar i uppdrivet tempo – ju fler säckar, ju mer mat för dagen. Ur hand i mun. Ingen rast. Fortare, fortare! Och mitt i kaoset sitter en kvinna och försöker sälja fem apelsiner som hon staplat i en perfekt pyramid på den smutsiga trottoaren.
Nere vid färjeterminalen hittar jag först inte pojkarna. De har skingrats och slukats upp av folkmassan. Jag går runt en stund. Det måste ju finnas fler. Hur många som helst. Så, där mellan en ponton och den skräpiga strandkanten, ser jag en av dem. Han vadar i det grumliga vattnet, kanske tio år gammal, klädd i ett par shorts. Han känner igen mig och vinkar. Så dyker han ner under ytan och letar efter något på bottnen. Vadsomhelst, vadsomhelst som går att sälja. När han kommer upp är han lerig och oljig, fryser så han skakar.
Jag sträcker honom påsen med bröd och ägg. Maten är fortfarande varm och han ler med klapprande tänder. Med påsen över huvudet tar han sig upp ur vattnet och springer bort till sina kamrater som sitter under en bro en bit därifrån. Han vinkar igen och jag tar en cigarett. Egentligen röker jag ju inte, men va fan ska man göra?
#######
En stund senare lägger hjulångaren Tern ut. Solen står lågt och skapar ett gulblekt skimmer över floden. Ett dussintal andra färjor trängs i hamnen, stora fyrkantiga stålschabrak som tar över 1000 passagerare – 2000 om det kniper. Hjulångaren är liten i jämförelse och hytten som är min det närmaste dygnet är enkelt inredd med säng, handfat och mygg. Plötsligt hörs en stor smäll. Vi har backat in i en annan båt och folk skriker och gapar. En tandlös gubbe tar upp beställningar till middagen. Jag önskar att det fanns en bar ombord.
Väl ute på floden plöjer vi fram mellan spannmålsfartyg, gruspråmar och hundratals roddbåtar som kryssar fram och tillbaka mellan stränderna med en oändlig ström av pendlare. Sirener tjuter, vattnet glittrar svart. Genom kamerans dämpande lins ser det nästan fridfullt ut, men med blotta ögat är det en rå, omtumlande verklighet.
Det finns två andra västerlänningar ombord och svältfödda på konversation slår vi oss genast i slang. De båda och jag visar sig vara överens om det mesta: Bangladesharna är vänliga och hjälpsamma; att det är förenat med akut livsfara att åka buss; och att maten är fantastisk, speciellt då den där grillade kycklingen som snittats upp och marinerats innan tillagningen. Så jäkla gott!
Landet är både vackert och intressant, om än inte helt lätt att resa i. Hur hanterar man fattigdomen? Ska man pruta om fem kronor med någon som kanske tjänar femtio kronor om dagen? Dilemmat är tyvärr inte unikt för Bangladesh och vi har inga svar annat än att man får försöka hitta en balans från situation till situation.
Jag drar mig tillbaka tidigt och på min fråga om det finns myggmedel att köpa så mumlar den tandlöse stewarden på utmärkt engelska “Don’t worry. I have!”. Han hämtar en sprayflaska och innan jag hinner protestera så gasar han grundligt varje hörn av min hytt. Myggfri, somnar jag snabbt.
#######
Natten är kylig, men båtens enorma dieselmotor gör däcket varmt. Det är en timme kvar till gryningen. Vakten som skyddar oss i första klass ifrån drivorna av sovande kroppar på mid-däck slumrar på en stol. I den lilla kiosken knappar en tonårskille på sin telefon. Han reser sig lite motvilligt och ger mig en kopp rykande te som jag tar med mig ut på fördäck. Båtens stora strålkastare sveper den mörka stranden, röda lanternor visar små fiskebåtar, månen är ny.
Hjulångaren är en av fyra kvarvarande som trafikerar sträckan Dhaka-Morrelganj. Rostig, knakande och byggd 1929 är den en nostalgitripp som fortfarande fyller en funktion. Kaptenen med hennafärgat skägg har haft båten sedan 1976. I år går han i pension. En annan kapten är utsedd att ta över, men hur länge hjulångarna kommer att hållas vid liv vågar kaptenen inte gissa. Bangladesh har väldigt få utländska turister som skulle kunna få dem att bära sig ekonomiskt och de gamla klassikerna tillåts att förfalla.
Gryningen kommer långsamt och avslöjar fält och små byar. Landskapet är ett töcken i grått och grönt, avbrutet av enstaka upplysta hus. Skuggor rör sig på vallarna mellan kanalerna. Så svävar en klagande sång över nejden, en vädjan om att Gud är stor och bara en, när byarnas böneutropare blandas i ett svällande kanon. Småbåtar bryter den rosa vattenspegeln och strändernas tegelbruk puffar rök i stiljten.
En kille i tolvårsåldern håller mig sällskap en stund. Han är matros på båten och har en massa frågor.
“Var kommer du ifrån? Är det kallt i ditt land? Går alla barn i skolan där?”, säger han och ler med hela kroppen.
Eller det är i alla fall det jag tror att han säger. Att jag på engelska förklarar att jag inte pratar Bengali och inte förstår ett ord tycks inte besvära honom. Munnen babblar och hans ögon glittrar nyfiket. Kanske frågar han i själva verket om jag sett One Direction eller om jag har en iPhone 6.
I det första ljuset lägger vi till i hamnstaden Barisal. Tungt, otympligt gods lastas av och på av seniga män i badtofflor. Nästan alla bär lunghi, en typ av sarong, och en av männen exponerar sitt kön när han hukande staplar saltsäckar på en lastbil. Det mesta av Bangladesh är dränkt av vattendrag och båtarna är en livsnerv där vägarna är dåliga eller obefintliga.
Dan gamle stewarden serverar frukost, och mina reskamrater och jag jämför vem som sovit sämst. De andra två ska vidare till Sundarban, världens största mangrove skog i floddeltat vid Bengaliska Bukten, där de hoppas att få se tiger. “Chansen är ju inte så stor, men iallafall större än hemma i Australien!”, säger den ena. Positivt tänkande.
I kvällningen kommer jag fram till provinshuvudstaden Khulna, och efter dusch och middag går jag en promenad. Marknaden visar sig sälja allt; järnaffärer blir till skrädderier som blir till godisbutiker och grönsaksstånd längs gatan. Återigen är jag den enda västerlänningen och folk kommer fram och hälsar. “Vad är ditt lands namn?” är den återkommande frågan. “Jaså, Sverige”, säger en man och ler stort, “Jag hörde om tågpersonalen där, dom där killarna som inte fick ha shorts och tog på sig kjol istället. Bra luftgenomströmning, men det var nästan gay!”
Butiksägare bjuder mig att sitta ned, “Kom! Prata!” Jag stannar en stund, men varje gång bildas det klunga så jag går vidare. Visst är uppmärksamheten vänlig, men folk tycks inte reflektera över att det kan vara jobbigt att ha tjugo ögon på sig medan man dricker te.
Män och kvinnor är inte lika segregerade här som i till exempel broderlandet Pakistan och för att vara ett muslimskt land så är Bangladesh jämförelsevis avslappnat med sin religion. Jag ser endast få kvinnor med slöja, ett hinduiskt tempel smälter in i gatubilden och det finns till och med några skumma barer. En man beskriver sig som ateist. Trots detta så är kvinnornas värld stängd för mig som ensamresande man.
Mörkret lägger sig. I ett gathörn står ett litet hemgjort roulettebord upplyst av två facklor. Hjulet snurrar och gruppen med spelande är roade av att jag tittar på, men inte lika roade när jag vill ta en bild. Så jag gräver i fickan, får fram en sedel och satsar på “tiger”.
Hjulet tar fart. “Tiger! Tiger!”.
“Du borde satsat på fågel istället”, säger killen bredvid mig, “den är mycket bättre!”.
“Ha!” Hjulet stannar på “tiger”. Jag vinner dubbla pengarna, satsar genast igen. Och förlorar. Men jag går därifrån tio taka rikare än när jag kom. Visserligen är tio bangladeshiska taka bara värda en enda svensk krona, men det känns ändå jäkligt bra!
I Bangladesh konfronteras man med både gamla traditioner och ett omodernt samhälle. Samtidigt skymtar framtiden i överbefolkade megastäder som Dhaka där klimatflyktingar tvingas hitta nya sätt att överleva. Det finns ett otvunget umgänge och en glädje mitt i skoningslösheten som får en att beundra människans styrka och känna hopp.
Som turist hittar man nya sevärdheter inom sig själv.
